”Generös genomgång av drömfabrikens stora år”

Astrid Söderbergh Widding, bemärkt filmvetare, är generös mot min bok utom när det gäller längden på hennes recension. Det tog mig en halv dag att upptäcka den längst upp till höger på ett uppslag dominerat av biografin över Gösta Ekman (som är värd all uppmärksamhet och då menar jag artisten, inte boken om honom).

”I en SvD-intervju inför 70-årsdagen avslöjade filmkritikern Lasse Bergström att han stod i begrepp att skriva en bok om Hollywoodfilmen. Den har nu förverkligats, under titeln ”Hollywood, guldåldern” (Norstedts, 470 s.). En diger lunta som sig bör när det handlar om en så produktiv period som 30–40- talet i amerikansk film. Det är ingen klassisk filmhistoria, och heller inte en personlig minnesbok, men fastmer en brett tecknad bild av drömfabrikens stora år. Ömsom får handlingen i en enstaka film, ömsom verkliga eller fiktiva gestalter träda fram ur skuggornas rike. Bergström själv är djupt förtrogen med sitt ämne. Han har gjort filmerna till sina under en lång följd av år och delar nu generöst med sig av kärleken till mediet. Det är en bok som lockar också läsaren att se och se om filmhistorien.”

Två dussin rader, en notis i understreckarnas tidning!

Speciellt glad blir jag över Söderbergh Widdings slutrader eftersom ambitionen med min Hollywood Guldåldern just varit att locka läsarna tillbaka till filmerna och filmhistorien. Om nu läsarna i går upptäckte den beskedligt placerade notisen.

Två påpekanden dock. ASW kallar boken en diger lunta utan att nämna att den är rikt och unikt illustrerad, vilket påverkat omfånget. Och hon förminskar ämnets bredd när hon påstår att den handlar om 30-40-talet i amerikansk film. Första tredjedelen av boken behandlar faktiskt - kärleksfullt - stumfilmsepoken, från tidiga Griffithfilmer till Murnaus sköna svanesång Sunrise. Påpekandet är med andra ord inte adekvat, lika litet som Helena Lindblads tidigare konstaterande (i Dagens Nyheter) att bokens epilog lockat henne, när hon syftar på vad jag kallat förspel, alltså prologen.

Detta leder mig tillbaka till recensionen av Gösta Ekman-boken. Där skriver recensenten Erik Bergqvist att Ekmans pappa - alltså Hasse Ekman - ”var en tämligen sorglös artist som huvudsakligen ägnat sig åt att regissera och agera i filmer av lättare typ”. 

Inför detta bör Astrid Söderbergh Widding rysa. Hasse Ekman med filmer som Banketten och Flicka och hyacinter var i sina bästa stunder en av efterkrigstidens stora filmskapare, i samma liga som Ingmar Bergman och Alf Sjöberg. Se Leif Furhammars bidrag till ”En liten bok om Hasse” 1993.