Stumfilm till musik

Min kontakt vid GöteborgsOperan meddelar, frestande, att man i månadsskiftet mars/april nästa år visar den tyska stumfilmen Rosenkavaljeren med specialredigerad musik av Richard Strauss själv, spelad av Göteborgs symfoniker. Det här är inte något nytt. Jag tror att det i modern tid började med visningar av Abel Gances stora stumfilm Napoleon till nyskriven musik för symfoniorkester.

Rosenkavaljeren är från 1925 och jag visste inte ens att den fanns bevarad. Den är gjord av Robert Wiene, en av den tyska filmexpressionismens pionjärer, inskriven i filmhistorien med Doktor Caligaris kabinett från 1919 och mästaren bakom en annan klassisk skräckis, Orleacs händer några år senare, båda med Conrad Veit, senare i Casablanca.

Att göra stumfilm av opera låter halsbrytande. Men då, strax innan dialog och sång övertog filmkonsten, gick man till verket i det trygga medvetandet att de stora biopalatsen hade egna orkestrar för att lyfta känslorna på vita duken. I fallet Rosenkavaljeren, en opera som Richard Strauss skrev för premiär 1912 hade man kompositören själv med i båten och han sammanställde beredvilligt en svit ur sin opera, med inslag av musik från andra egna verk; jag läser att han även komponerade en ny marsch för en scen i filmen. Han var alltså djupt engagerad i projektet och dirigerade själv orkestern när filmen hade urpremiär på Semperoperan i Dresden.

Mer vet jag inte just nu. Men fallet är ytterligare ett exempel på vad jag försökt beskriva i min bok HOLLYWOOD GULDÅLDERN. Den korta stumfilmsepoken skapade en konstart i sig, nära besläktad med musik som i alla sammanhang fanns med i helheten, med symfoniorkestrar i de stora palatsen och en ensam pianist i de små.

Dessutom äger det här evenemanget rum växelvis med GöteborgsOperans uppsättning av Andrew Lloyd Webbers Sunset Boulevard och i operashopen finns även nästa år min bok till försäljning.

Sunset Boulevard på Göteborgsoperan

På nyåret 1995 flög jag och min dotter Marika till New York för att gå på teater. Vi hann med två musicaler på Broadway - en nyuppsättning i stor skala av Jerome Kerns Teaterbåten, i viss mån basen för hela genren. Och Andrew Lloyd Webbers färska Sunset Boulevard, med stor trohet och respekt baserad på Billy Wilders film från 1950 och med Glenn Close i huvudrollen.

Jag hade väl min bok Hollywood Guldåldern i bakhuvudet redan då och ingen film är mer central för ämnet än just Sunset Boulevard, med sin skildring av filmstadens drömmar, illusioner och tidsåldrar, allt symboliserat av Norma Desmond, den åldrade stumfilmsstjärnan som i sitt spökslott drömmer om att göra come back som Salome. Slår man upp bokens titelsida är den komponerad med en motstående bild av Gloria Swanson (filmens Norma Desmond) som visar en av sin ungdoms filmer för William Holden. I ljuset från projektorn yttrar hon, odödligt: ”JAG är stor. Det är filmerna som blivit mindre!”

Nu kommer musikalen till GöteborgsOperan i helgen, med full orkester och flera av teaterns artister i elden. Jag har skrivit ett nytt miniporträtt av Swanson/ Desmond i programhäftet och ett stycke om Erich von Stroheim citeras ur boken, som finns att köpa i operahusets butik i foajén. Det ges rika tillfällen. GöteborgsOperan spelar sin version 82 gånger, ända in i april nästa vår.