Sunset Boulevard på Göteborgsoperan

På nyåret 1995 flög jag och min dotter Marika till New York för att gå på teater. Vi hann med två musicaler på Broadway - en nyuppsättning i stor skala av Jerome Kerns Teaterbåten, i viss mån basen för hela genren. Och Andrew Lloyd Webbers färska Sunset Boulevard, med stor trohet och respekt baserad på Billy Wilders film från 1950 och med Glenn Close i huvudrollen.

Jag hade väl min bok Hollywood Guldåldern i bakhuvudet redan då och ingen film är mer central för ämnet än just Sunset Boulevard, med sin skildring av filmstadens drömmar, illusioner och tidsåldrar, allt symboliserat av Norma Desmond, den åldrade stumfilmsstjärnan som i sitt spökslott drömmer om att göra come back som Salome. Slår man upp bokens titelsida är den komponerad med en motstående bild av Gloria Swanson (filmens Norma Desmond) som visar en av sin ungdoms filmer för William Holden. I ljuset från projektorn yttrar hon, odödligt: ”JAG är stor. Det är filmerna som blivit mindre!”

Nu kommer musikalen till GöteborgsOperan i helgen, med full orkester och flera av teaterns artister i elden. Jag har skrivit ett nytt miniporträtt av Swanson/ Desmond i programhäftet och ett stycke om Erich von Stroheim citeras ur boken, som finns att köpa i operahusets butik i foajén. Det ges rika tillfällen. GöteborgsOperan spelar sin version 82 gånger, ända in i april nästa vår.

”Höstens härligaste bok”

”Jag läser just nu ...

… höstens härligaste bok, ”Hollywood: Guldåren” av den nu 81-årige evige filmkritikern Lasse Bergström. Ett pärlband av biografier, anekdoter och oneliners om Billy Wilder och Chaplin, Garbo, Raymond Chandler, John Wayne, Orson Welles, Ingrid Bergman, Cecil B DeMille, Marilyn Monroe, Hitchcock och flera hundra till. Den ende jag saknar är Tarzan.”

Staffan Heimerson, Aftonbladet 100927

Jag har en tidig relation till Aftonbladet. I slutet av 1940-talet, när jag var gymnasist i Södra Latin skickade (märkligt nog) tidningens kulturchef, den legendariske Allan Fagerström, mig tilll Paris med ett förskott på fickan för att skriva om staden som då, med nyöppnade gränser, var alla unga intellektuellas drömmål. Det var bara några år efter kriget och från min tredjeklasskupé kunde jag se samma tyska ruinlandskap som Stig Dagerman nyss rapporterat från i Tysk höst. De blev den bästa av fyra  artiklar på Fagerströms kultursida. De övriga tre försökte skildra Paris i nytt ljus: en hopplös uppgift.

Sedan blev det Expressen för resten av yrkeslivet.. Men på min blogg finns ingenting att citera därifrån. Medan Aftonbladet, konkurrenten och forum för min bäste vän under många år, filmkritikern Jurgen Schildt, sänder ut vänliga budskap om min bok, dels av Ingalill Mosander, som under många år skrivit om bokmarknaden som en källa för allmängiltiga NYHETER. Dels av Staffan Heimerson, en av de stora svenska reportrarna, nu med egen kulumn:

”En kärleksfull nostalgitripp för alla filmälskare. Med kunskapen hos en spränglärd professor och lättheten hos en skicklig journalist lotsar han oss genom den amerikanska filmindustrins storhetstid. Vi får en fascinerande inblick bakom och framför kulisserna, och vi möter dem alla: Chaplin, Billy Wilder, MArylin MOnroe, Cary Grant, Audrey Hepburn …”