måndag 30 augusti 2010

”Well done”


När jag var ung förläggare på Norstedts åren kring 1960 träffade jag ett par gånger i veckan förlagets reklamchef och en man från en fristående reklambyrå och gick igenom recensioner av nyutgivna böcker.
På den tiden skötte man sin annonsering själv, inte som nu i samarbete med - eller rent av underordnad - bokhandelskedjor, nätbokhandlare eller bokklubbar. Då gällde det att hitta lämpliga citat. Som ”Well done Lasse Bergström” (nättidningen Kulturen/ Bertil Falk), ”Ett måste för alla som intresserar sig för filmkonst” (Dast/ Kjell E Genberg), ”Nu har åtminstone min önskebok kommit” (Silvergen.org/ Lars-Olof Löthwall), ”Övergångarna mellan filmskapare, stjärnor, tider och platser är flytande och tyngs inte av för mycket fakta. Allt sållat genom filmälskaren Bergströms minne och sinne” (Dagens Nyheter/ Helena Lindblad), ”Han vill bjuda in sina läsare till en sagolik vandring och det gör verkligen Lasse Bergström” (Christina Flodman/ Nerikes Allehanda).

Jag hade tänkt att använda den här bloggen till att bemöta kritiska kritiker. Det är än så länge inte läge för det. Men jag vill gärna kommentera en slutsats i Helena Lindblads recension. Den bär rubriken ”Lasse Bergström folkbildar om det gamla Hollywood” och i texten förklarar hon att boken är ”associativ på ett skönt gammaldags, folkbildande sätt”. Jag blev först förvånad. Under alla år som jag arbetat med min bok om Hollywood har ordet folkbildning inte funnits bland mina ambitioner eller i min föreställningsvärld. Sedan blev jag glad.

Folkbildare är för mig ett ärofyllt ord. När jag var ung kulturjournalist på Stig Dagermans Arbetaren var jag omgiven av äldre kamrater som skolats på folkhögskolor och brann för att föra sina budskap vidare. Ett namn bara: Rudolf Berner. Han skrev i Biografbladets första nummer 1945 och hade varit i Spanien under inbördeskriget. Han blev senare redaktör för tidskriften Studiekamraten men i mellantiden skrev han kulturartiklar på min unga kultursida i vitt skilda ämnen: en bred folkbildare.
Sedan började jag som filmkritiker i Ivar Öhmans Folket i Bild, kärnan i ett folkrörelseföretag med Einar Ebe som chef och med en bokutgivning som lade grunden för dagens breda pocketutbud. Öhman och Ebe var folkbildare av den ”gammaldags” sorten och att bli associerad med deras tid är ingen dålig belöning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar