tisdag 24 augusti 2010

Genom ljudvallen

Bokmärken utgiven på Norstedts 1998
Mellan Bokmärken 1998 och i år har mer än ett decennium gått. Jag fyllde 70 i januari 1999 och man skrev jubileumsintervjuer både i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

I båda dessa berättade jag att jag förberedde en ny bok och att den skulle handla om den amerikanska filmens guldålder som jag upplevde som måttlöst intresserad yngling med början åren före andra världskriget.

Efter studentexamen på Södra Latin, med skolkamrater som Tomas Tranströmer, Gunnar Oldin och Bo Holmqvist började jag läsa literaturhistoria men avbröt snart studierna för att gifta mig och bli Stig Dagermans efterträdare som kulturredaktör på Arbetaren, då en av Stockholms många dagliga tidningar.  Jag hade börjat recensera film där redan i slutet av 1940-talet och min väg som kulturjournalist såg spikrak ut.

Men ödet ville annorlunda. Stig Dagerman, Norstedts främste unga författare, dog 1954 och jag fick kontakt med hans förlag. Där anställdes jag året därpå och arbetade i olika funktioner - rådgivare, förläggare, vd - fram till 2005. Min sista viktiga åtgärd på förlaget var att råda mina efterträdare att utge en debutant och kriminalförfattare vid namn Stieg Larsson.

Men jag släppte inte min filmkritik. Efter Arbetaren blev Ivar Öhmans Folket i Bild mitt forum och 1962 anställdes jag som filmkritiker i Expressen, då den största svenska dagstidningen. Där slutade jag trettio år senare, omgiven av en växande samling klassiska filmer på video - och senare dvd - och jag började fundera på om inte mina två yrkesvägar kunde förenas i en bok om film.

Här är den nu, bättre sent än aldrig.
Ända sedan tonåren hade jag samlat på bilder och texter om film och noga antecknat varje biobesök från Disneys Tre små grisar och framåt. Jag gjorde allt utförligare anteckningar om mina upplevelser på Stockholms biografer, snart utvecklade till träningsstycken för det jag tidigt ansåg som min livsuppgift: att bli filmkritiker.
Hollywood Guldåldern, utgiven på Norstedts 2010

Min första plan var helt enkelt att samla och se om de filmer jag sett i tidiga år. Det blev inte bra.
Sedan bestämde jag mig för att skriva om Hollywood inför den nya ljudfilmens utmaningar. Genom ljudvallen var länge titeln. Men någon helhet var svår att uppnå med detta upplägg. Ingmar Bergman hade lärt mig se stumfilmen åren vi arbetade med hans Bilder på Fårö. Nya dvd-utgåvor av tidiga stumfilmer hjälpte mig att gå tillbaka ett par decennier i den amerikanska filmhistorien och jag fick äntligen tag i Guldåldern som helhet; ett oväntat stort äventyr.
Med passarens spets på året 1929, då jag själv föddes men stumfilmen dog, drog jag den cirkel bakåt och framåt och i cirkeln uppstod, under många år det som i dag är min premiärklara bok Hollywood Guldåldern.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar