EN KVÄLL PÅ NK

Härom kvällen var jag på NK:s bokavdelning tillsammans med Nils Petter Sundgren och vi talade om våra höstböcker.

Nils Petter har skrivit ”Inte bara bio”, en nöjsam och upplysande självbiografi om ett långt liv i filmens och televisionens värld, eller ska vi kalla det ”tjänst”. Min egen bok ”Hollywood Guldåldern” kan i sammanhanget kanske kallas Bara bio. Vi improviserade ett samtal inför ett imponerande stort auditorum, sen själva varuhuset stängt. På första raden satt vår jämngamle chefredaktör Bo Strömstedt och lyssnade tillsammans med sin hustru Margareta. Jag upplevde deras närvaro med en sorts gripenhet. Och kunde berätta, riktat till Bo, att jag lärt mej skriva på Expressen så att mina recensioner inte gick att redigera; om man strök en mening skulle hela stycken rasa. Detta gäller fortfarande, i min bok.

Så arbetade också John Ford, en av gudarna i Hollywood. Han avskydde efterarbetet i klipprummet och föredrog att efter avslutad inspelning dra sig tillbaka till sin stora skonare och läsa böcker och dricka whisky. Därför redigerade han film i kameran och lämnade få eller inga alternativ till sina klippare. De hade bara att skruva ihop scenerna till en film.

Nils Petter och jag fann att vi var lika gamla, med en månads skillnad till min fördel eller möjligen nackdel. Vi såg båda ljuset på Södra BB, mitt emellan våra hem, mitt på Maria Prästgårdsgata och hans - under själva barndomen - på Wollmar Yxkullsgatan. Vi kunde nu, under vårt alltför korta samtal på NK, vandra Hornsgatan från Ringvägen till Götgatan och finna att  våra första biografer inte längre var biografer (Garbio är nu Folkoperan) eller inte alls finns, som Strix, Rixi och Ripp. Nils Petter flyttade till Östermalm och fick där samma biostråk som tio år tidigare Ingmar Bergman: Fågel Blå, Mascot, Maxim osv. Sen nämnde vi med värme Gunnar Oldin som dog så tidigt. Nils Petter efterträdde honom som filmkrönikör på TV. Han skildrar sin långa tid inte minst som filmköpare på de två statliga filmkanalerna, i den ena med min gamle arbetskompis (på Arbetaren) Örjan Wallqvist som chef. Det ger hans bok en speciell dokumentär kraft, som yrkesmemoar.

Sen var det plötsligt slut och jag upplevde att publiken tyckte att det gått lika fort som vi själva framme vid vår delade mikrofon. Ett femtontal böcker fick jag signera, en till min gamla polare på Expressen Jonas Sima och en till en mycket ung man som hette Jacob och bläddrade i min bok som den vore lite helig, kanske ett föredöme i drömmen om att skriva om eller rent av göra film.